Vissa ställen tar det tid att bli färdig med att fota och utforska. Detta ställe är ett av dem och jag känner mig fortfarande allt annat än färdig och jag antar att jag får ligga i lite om jag ska hinna allt innan det rivs. Jag hade säkert hunnit lite mer om jag 1. Räknat rätt på tiden och varit där i tid. 2. Vaknat lite tidigare. 3. Kommit ihåg stativet så jag slapp slösa 40 minuter på att åka hem och hämta det. Men men, trött som jag var så räknade jag fel på tiden och hade inte vett att komma ihåg allt. Är huvet dumt får fotograffingret lida.
Nåja, väl på plats är det betydligt enklare att ta sig in på området än i vintras när jag fick åla mig undre staket i snöslask. Nu var det bara att i stort sett kliva in. Nästa utmaning var ju nu att hitta de andra, men jag vet ju att det sällan är tyst när ett helt gäng är ute och undersöker såna här platser, inte detta gäng i alla fall.
Jag lyssnar och hör röster inifrån en byggnad, inga överbekanta röster så men det borde ju vara de. Mycket riktigt. Efter lite kramande och hälsande går vi vidare runt i byggnaderna och undersöker och fotar. När vi kommer till ett ställe med rent gräsliga tapeter kommer vi till slut fram till att vi faktiskt har ALLT att skylla på både Baltazar och Dr Snuggles. Om det inte vore för dem så hade vi inte ens hållit på med denna konstiga hobby. Vem f-n kan spendera timme efter timme, dag efter dag, helg efter helg med att frivillig springa runt i gamla övergivna rasfärdiga byggnader och gruvor? Ja det har säkert ni också frågat er, vare sig ni är lika som jag eller "normal". Och alla mardrömmar vi hade som små, de skyller vi faktiskt på alla dessa mönstrade tapeter vi är uppvuxna med. Kolla nedan, vem kan sova lugnt med dessa på väggarna?
Det känns inte riktigt helt normalt att vi står där i gamla omklädningsrummen för att vänta in andra besökare på området så vi kan få skrämma skiten ur dem, men vi hade väldigt roligt (tack Malin för bilden när vi står och bara väntar och smyger på andra gänget, man ser hur jag faktiskt står med filmkamera i högsta hugg). Micke L lyckas i alla fall lokalisera det andra gänget och skrämma tjejen i gänget, lite lagom, inte alls som vi tänkt från början (kanske var lika bra det).
Jag hade några mål med dagen och det kan jag nog säga att jag klarade av. Men jag hade gärna undersökt varje liten vrå, men det blir svårt att hinna med samtidigt som man ska fota OCH filma mest hela tiden. Men jag vet vem jag ska kidnappa för att tvingas hänga med på en "vi undersöker varje liten vrå" och samtidigt försöka hinna med att dokumentera.
Ett bra tips med detta ställe är att verkligen kolla väggar, tak och golv där du går. Stället är sjukt slitet och det finns väl en anledning till att stället tvingas rivas. Jag låter bild och film tala för sig. Självklart avslutades dagen med en UE-pizza i närliggande by, lite besviken dock då de slutat med Trocadero där...får nog byta pizzeria... Tack för idag Malin, Micke L och Nina!
Comments