Eller hur att ni känner igen de där dagarna som varit så långa och innehållsrika så när man tänker tillbaka på dem känns det som två dagar. Långfredagen blev en sådan dag, jag förstår ju nu varför. Det var ju långfredag.
När jag var liten kändes också långfredagen väldigt lång, men det var för att man inte skulle göra något då, så det blev mest en lång väntan till Påskafton då man dessutom skulle vakna till några Påskägg (japp jag fick flera när jag var liten). Då var långfredagen lång på fel sätt.
Jag tror att jag får dela upp dagen i två inlägg, det som jag skulle se som två olika dagar. Alternativet hade varit att korta ner hela dagen så alla personliga reflektioner skulle försvinna.
Nåja. Nu tar vi det från början. Klockan ringde vid 6 redan och det var helt hopplöst att öppna ögonlocken, kan kanske vara för att nån satt och pillade med hemsidan kvällen innan så hon glömde både duscha, äta middag och packa allt. Men segade mig upp till slut och packade allt i ilfart, jag är glad att jag har alla gruvgrejer färdiga i en IKEA-kasse och har bra rutin på vad som ska med. Det som blev lidande var väl det ätbara, men tänkte att det brukar ordna sig när man är ute med Malin. Då brukar vi alltid svänga förbi nånstans och ta en pizza eller fika. Lite frukost och mellis åker med. Dessutom behövde jag nu packa för båtturen vi skulle ta senare på dagen, så lite tunnare kläder ifall solen gassar på (de varma hade jag ju redan med mig inför gruvandet).
Preppad med kaffe och allt packat ger jag mig av, Scooter på högsta volym i bilen och iväg. Jag tror faktiskt att det måste vara så att farthållaren uppfanns av någon som lyssnade på Techno/hårdrock medan de körde, för det är ju helt hopplöst att hålla en rimlig fart utan den när man lyssnar på sån musik. Eniro sa att jag skulle vara 9.20 vid mötesplatsen från början. Sen rätt vad det var skulle jag vara på plats 9.03 och sen 8.53, 8.48. Antingen är Eniro-appen helt kass på att beräkna restid eller så körde jag som en blådåre. Jag tror på Eniro-knas.
På plats inser jag då att jag är 20min innan Malin och Kim så jag kilar upp i tornet och fotar Stollbergsgruvan med mitt tilt-shift (vet inte än hur det blev). Efter lite väntan kommer de och vi packar in oss i en bil och far vidare.
Väl på plats är killarna som jag känner som Jahguar, Lortopalt och DecayeCaptured ja och Pontus. Men de tre förstnämnda heter ju inte så på riktigt och vi presenterade oss med våra riktiga namn, inte insta-namnen.
När de två som skulle ner i gruvan väl är nere passar vi andra på att njuta i solen innan jag och Malin går och fotar i en ort längre bort som hon hittat. Det är faktiskt makalöst hur mycket man kan fota en 150 m lång ort, om man bara vill.
Väl färdiga med den orten drar vi vidare till nästa ställe som ligger några km bort på samma grusväg vi kom på. Man kan väl säga att våren inte kommit riktigt lika långt som i Eskilstuna. Vid vissa skuggigare partier ligger snön fortfarande flera dm djup, så även på vägen. På ett ställe får vi t.o.m. stanna och sparka och hugga bort ett högt gupp. Tror vi båda tyckte det var skönt att stå där och hugga och sparka och kasta iväg stora snö-kokor för glatta livet. Det färdiga resultatet ser ni nedan i första bilden. Jag tänker att i Malin sällskap kan en vanlig färd på en grusväg i sig bli en upplevelse och att vi behöver sport-bh nästa gång vi ska åka såhär.
Väl på plats vid nästa ställe har Daniel (Jahguar) och Pontus redan krupit in och verkar som de fotat klart dessutom. Vi ålar oss in, en efter en och går runt. Där inne är det en kort ort och sen som ett hiss/stegschakt och sen ett vanligt schakt. Det droppar mängder av vatten på sina håll men på andra är det nästan torrt. Vi går runt och fotar och filmar och flamsar på som vanligt.
Väl ute tar vi en sista sväng där Daniel visar var man kan ta sig vidare till ett roligt ställe, men det får vi ta en annan gång. Nu ska jag och Malin vidare till Smedjebacken och ta premiärturen med Kims båt.
Omslagsbilden är fotograferat av Malin.
Comments